Vecka 9
Den mätbara tillvaron, J. Cole och litterära formexperiment
Läst
—Det är lätt att känna sig kluven till litterära formexperiment. Oftast känns det som ett uttryck för självpåtagna begränsningar, ett slags ekvilibrism där författaren likt en clown visar upp sina färdigheter i att göra något extra krångligt. Ett klassiskt exempel är den franska författargruppen Oulipo som tillsammans gav sig ut på olika litterära äventyr. Georges Perec skrev bland annat »Les revenentes« där den enda vokalen som används genomgående är bokstaven e. Det känns mest som ett slags litteraturens bergsbestigning. På ett sätt imponerande, men samtidigt idiotiskt och till vilken nytta? Varför inte skriva en roman med bakbundna händer och istället banka huvudet mot tangentbordet? Det är att söka ett konstruerat motstånd som finns där för sakens skull. Frågan är om det då snarare inte blir motståndet som blir det viktiga, snarare än litteraturen? Som om kreativitet inte vore utmanande nog, en bra roman tillräckligt svår att skriva i sitt grundutförande. Eller är det kanske en genväg? Något att skylla på? När alla medel står till buds för att producera ett litterärt mästerverk erbjuder formexperimentet något annat. “Jag skrev kanske inte en epokgörande roman men jag skrev en hel bok som bara består av dialog!”. Men samtidigt kan formexperimentet ofta leda till att något intressant händer. I Daniel Kraus senaste bok »Angel Down« berättas historien om en menig soldat under första världskriget som tillsammans med några andra soldater hittar en ängel på slagfältet. Det är en berättelse om desperation, rädsla, existentiellt kaos och drömmen om botgöring – som är skriven i en 300 sidor lång oavbruten mening. Och även om »Angel Down« tappar en del fart under sin vansinnesfärd genom skyttegravarnas vansinne så händer onekligen något när Kraus grova prosa maler på utan andetag och pausering. Ett underliggande vansinne förhöjs och understryks och får ett slags liv genom det flödande språket. Hjärnan går genom läsningen in i någon form av överlevnadsläge när man desperat försöker hitta ett sammanhang i den strida strömmen av adjektiv och högröstade konflikter. »Angel Downs« struktur bidrar helt enkelt till att göra berättelsen större på ett sätt som till och med får formexperimentet att kännas rimligt. Att boken är skriven i en fortlöpande mening blir efter en stund sekundärt. Kanske är det det som kännetecknar ett lyckat litterärt formexperiment, när det ställer en berättelse i ett nytt, starkare ljus snarare än att vara en strålkastare mot en skrivande akrobat.
—The Verge har en intressant artikel om amerikanska TV-pirater som skildrar vad som nästan liknar något slags William Gibsonskt bakgårds-USA i tech-uppror.
Hört
—När musiker och artister släpper sitt “sista album” är det nästan alltid en dåligt förklädd lögn för att de behöver en paus. Alla kommer till slut krälande tillbaka, på ett eller annat vis. Men det kan finnas vinning i uttalade avslut. Det skapar ett slags kreativ ram för en artists skapande som liksom tvingar in musiken i ett begränsat utrymme. När rapparen J. Cole i förra veckan släppte »The Fall-Off« – hans “sista” album – blev det därmed en skiva med en tyngd jag aldrig riktigt funnit i Coles musik tidigare.
—Under rubriken “How metrics make us miserable” hade podden Plain English with Derek Thompson nyligen ett intressant samtal med filosofen C. Thi Nguyen om hur vår samtids vilja att mäta och rationalisera varje detalj har utarmat de större sammanhangen vi tidigare fann meningsfulla.
Sett
—Det här var bra!
—Avslutningsvis ett litet tips om att ett flertal av Studio Ghiblis filmer just nu finns på SVT Play med både svensk och japansk dub.