Vecka 9
Adorno, Fermis paradox och ständigt denna karaktärsutveckling
Sett
—Under vintern har tre tv-serier lyckats hålla mitt intresse uppe genom sitt berättartekniska balanserande av karaktärsutveckling och mysteriepussel. Det handlar om »Silo«, »Severance« och »Yellowjackets«. Den sistnämnda har på många vis lyckats vara spännande i tre säsonger genom att tätt sammanfläta sina huvudpersoners öden med den pockande frågeställningen "Vad var det egentligen som hände?". Det är i mångt och mycket ett slags historieberättande som vilar på »Lost«, med den avgörande skillnaden att seriens mysterium bara kan förstås genom sina rollfigurer och inte genom ett frikopplat mytos, som istället oftast skyms av berättelsens karaktärer. I »Severance« är spelreglerna mer oklara. Berättelsens surrealistiska utsvävningar i mysteriet med det sekteristiska företaget Lumon är å ena sidan något som tycks existera i ett vakuum, i en avgränsad del av berättelsen som våra huvudpersoner är oförmögna att nå. Samtidigt hintas det återkommande om hur seriens karaktärer tycks vara av avgörande vikt, inte bara för berättelsens händelseförlopp utan även för det mystiska företagets grundläggande uppdrag. Det är därför också typiskt att den andra säsongen av »Severance« onekligen har hoppat hajen, eller i det här fallet låtit sina huvudpersoner bege sig ut i märkliga sidospår med getuppfödare och teambuildingövningar i skogen. Det är ett berättande där »Severance« manusteam dels försöker vara roliga, dels slår knut på sig själva för att hålla tittaren gissande kring vad som egentligen försiggår, trots att vad som försiggår antagligen kommer att vara helt irrelevant när serien väl ska knytas ihop. Där och då lär det istället visa sig att Lumon var ganska irrelevant och att det var rollfigurernas mänskliga öden vi skulle bry oss om. Det var även i den här balansakten som den senaste säsongen av »Silo« gick bort sig. När seriens huvudperson påbörjade sitt senaste kapitel i berättelsen var det på en ny plats med helt nya biroller. När manusförfattarna vecka efter vecka ville avslöja nya dimensioner av dessa biroller uppstår därmed snabbt en frustration över hur nya karaktärer ställer sig i vägen för vår huvudpersons resa mot kunskap och någon slags mytologiskt orienterad katarsis. Att sedan i säsongens slutskede introducera exakt hur dessa nya bifigurer har en viktig del i förklaringen av seriens mytologi blir som att ge ett berättartekniskt incitament alldeles för sent. Vi får liksom en anledning att bry oss långt efter att vi har gett upp vår emotionella investering. Om »Silo« istället hade gett oss tittare en tidig indikation på hur seriens nya persongalleri håller nycklarna till de mytologiska svaren hade det blivit betydligt enklare att som tittare förstå berättelsens ambitioner. I den här balansakten blottläggs också vad som verkar vara de amerikanska tv-manusrummens största utmaning: att å ena sidan bygga ett fantasieggande, lore-drivet narrativ där tittaren attraheras av att försöka förstå världen som serien utspelar sig i, och att å den andra sidan få göra det alla manusförfattare verkar drömma mest om – berätta om sina rollfigurer, alltså leka med sina favoritdockor.
—Astronomen David Kipping har gjort en intressant och väldigt pedagogisk förklaring till ett av de senaste försöken att förklara Fermis paradox – alltså den klassiska funderingen "var finns alla utomjordingar?".
Läst
—Ett tips till alla äkta teori-heads där ute är det här samtalet/intervjun mellan journalisten Daniel Steinmetz-Jenkins och Peter Gordon, professor i filosofihistoria, om Theodor Adorno och Frankfurtskolans teoretiska arv i vår tid.
Hört
—Det pågår en konflikt i Kongo-Kinshasa med mörka historiska rötter som sträcker sig genom modern tid ända tillbaka till det koloniala arvet. Det senare avtecknas med oerhört intresseväcknde noggrannhet i historiepodden The Rest Is History:s senaste serie avsnitt.
—Mina kollegor Patrick Stanelius och Vendela Lundberg på P3 ID har gjort ett väldigt fint porträtt av nyligen bortgångne David Lynch. Det är en dryg timme av förtröstan där man får botanisera i Lynch filmskapande och framförallt metodiskt ta sig an hans verk.