Vecka 4
Moderna seriemördare, skärmtid och David Lynch huvudvärk
Sett
—Ungefär en gång om året ser jag om »The Silence of the Lambs«. Varje gång sticker skildringen av FBI-agenten Clarice Starling ut mer och mer. Både tack vare Jodie Fosters tolkning som nästan perfekt balanserar mellan kompetens och självtvivel, och tack vare Jonathan Demmes sätt att ställa henne i relation till världen runt om henne. För var gång jag ser filmen förlorar även seriemördargeniet Hannibal Lecter i lyster, karisma och magnetism. Ju mer man tittar på Hannibal, desto mer av en tröttsam seriefigur blir han. Kanske är det bara hjärnan som successivt vänjer sig vid det spektakulära, men kanske illustrerar min känsla för Lecter en större inställning till seriemördaren i den samtida kulturen. Det finns en lång tradition genom såväl film- som litteraturhistorien att mytologisera massmördarens karaktärsdrag och gärningar. Att häpna över det groteska mänsklighetens ytterligheter är kapabla till. I takt med att true crime och andra berättarformer vunnit i popularitet har dock moderna berättelser om seriemördaren tappat sin förmåga att både chocka sin publik och säga något om vilka vi är. Vändningen kom antagligen tidigare men är tydligt illustrerad i David Finchers fantastiska Netflix-serie »Mindhunter« som på många sätt både försöker äta kakan och ha den kvar. Dels dekonstruera seriemördarens mystik genom att utforska dennes bakomliggande mekanismer, dels genom att vältra sig i Lecter-liknande gastkramande spänning i mötet med ondskan personifierad. De senaste 5-6 åren är åtminstone inte serienmördaren vad den brukade vara. Böcker som Jessica Knolls »Brilliant Youg Women« har gjort ett fantastiskt jobb med att avslöja seriemördarens mytbildning och i samma spår följer även Anna Kendricks regidebut »Woman of the Hour«. I båda fallen är seriemördaren mest en simpel våldsam man som tar ut sin mentala ohälsa på kvinnor. Det hårresande i dessa skildringar är istället hur samhället seriemördaren härjar i tenderar att förblindas av en trevlig uppsyn och samtidigt misstro kvinnor som vittnar om våldsamma män. Två andra nya filmer väljer en annan väg i sitt försök att blåsa nytt liv i seriemördarens mystik. M. Night Shyamalans »Trap« är en på många vis bisarr berättelse om en efterlyst massmördare som tar med sin tonårsdotter på konsert samtidigt som polisen förbereder en insats för att gripa honom inne på arenan. Det som följer är ett slags spänningsstegring skildrad hur mördarens perspektiv som (de få stunder filmen funkar) lyckas skapa en berättarteknisk konflikt i publikens inställning till en berättelses protagonist. Mer intressant är JT Mollners »Strange Darling« som genom uppbruten dramaturgi skapar obehag, förvirring och framförallt leker med tittarens förväntningar på vad som pågår. Gemensamt för dessa nya berättelser om seriemördaren är att den där kittlingen som en gång i tiden trollband filmtittare är borta. Anthony Hopkins genomträngande blick och skarpa iakttagelser om sin omvärld är ett minne blott. Kvar finns bara svaga spillror till människor.
—Efter att ha spenderat den senaste veckan med att se om första säsongen av »Severance« kommer här en helt ounderbyggd hot take: Det är en serie som fick alldeles för mycket uppmärksamhet för sina frågeställningar om arbetslivet och arbetsförhållanden och egentligen bara är en överdesignad mystery box som aldrig kommer sätta landningen utan slå knut på sig själv i utvecklingen av sina mysterium.
—Sedan David Lynch gick bort i förra veckan har internet översköljts av klipp, bilder och anekdoter om regissören. Mitt bidrag är en kort sekvens från ett scenframträdande som rymmer stor sympati och ödmjukhet. Där Lynch pratar om ett möte med George Lucas.
Läst
—Den här texten av Martin Ackerfors om "skitifieringen" av internet har många bra poänger och iakttagelser som för mig att vilja skriva om min egen text om den döda drömmen om internet.
Hört
—Ett nytt avsnitt av odpod finns ute där jag bjuder på saxofoner från rymden och Billy brottas med mediala anakronismer i ett mötesrum.
—Podcasten The Gray Area med Sean Illing hade nyligen ett intressant avsnitt om skärmanvändning med Christine Rosen.