Så dog drömmen om Internet
Detta är en textversion av ett ämne som diskuterades i avsnitt 315 av Obiter Dictum. För en längre och lite roligare version kan du lyssna på det avsnittet.
Förra helgen infann sig en märklig stämning på Twitter. Efter att Elon Musk betalat 44 miljarder dollar för förmånen att ta betalt för en blå bock och avskeda mängder av programmerare, tekniker och andra anställda förberedda sig nämligen tusentals människor på att Twitter skulle gå under. I samma veva skälvde det på en annan sida av nätet i och med att kryptobörsen FTX avslöjades svindlat investerare och kunder på flera miljarder dollar.
Dessa två händelser är i sig inte kopplade till varandra men likväl symptomatiska på en utveckling som accelererat de senaste åren. Nämligen hur Internet håller på att genomgå ett kulturellt skifte. För i takt med att techgurus avslöjats som charlataner, kryptovaluta devalverats till en ny spekulationsform och sociala medier allt mer framstår som något som hämmar demokrati är det tydligt att drömmen om Internet håller på att tyna bort. Det bisarra är att detta skifte på många vis är ett resultat av att Internet antagit formen av teknologiska och kulturella fenomen från det förra århundradet. Att de ideal som formulerades med det så kallade webb 2.0 har lett till att nätet genomgått en regression.
I grunden handlade webb 2.0 om ökad interaktivitet. Om att göra Internet till en plats som formas och kontrolleras av sina användare och därigenom införliva flera gamla visioner om nätets potential. Hur ledde detta till att drömmen om Internet dog? För att förstå det behöver vi förstå vad som hände med fyra av de delar som blev webb 2.0:s fundament: den fria informationen, den oändliga tillgången till underhållning, den sociala samhörigheten och den decentraliserade lagringen. Och vi börjar med den fria informationen.
1. Betalmuren
Inget credo ekade lika revolutionärt och anarkistiskt i internets linda som hackarnas favoritmotto: "Information wants to be free." Och det var i informationens tjänst som webb 2.0-erans första trend sköljde över internets farvatten. Bloggen som form var i praktiken inte ny utan hade existerat i lite olika inkarnationer under internets tidiga år men i och med webb 2.0 tog nya verktyg fart som både gjorde det enklare för vem som helst att publicera sina alster och dessutom öppnade upp för ett direktutbyte med läsarna. Nu skulle bloggen erbjuda en uppsjö av nya, unika röster och perspektiv och på många vis göra kaos med den samtida nyhetsjournalistiken. Istället för gammelmedias utsända reportrar eller redaktionssittande skribenter erbjöd bloggen den personliga, uppriktiga rösten som istället för att gå chefredaktörers ärenden kunde vara fria att skriva vad de ville. Den individuella skribenten kunde bli sitt eget mediehus.
Och till en början var det gott. Bloggarna blev på många vis ett pulserande hjärta i internets blodomlopp där åsikter och fakta blandades samman med klassisk journalistik, trams, recept och allt möjligt. Så länge du hittade din nisch verkade alltid en publik finnas. Och informationen flödade fri. Dagstidningarnas prenumeranter och annonsintäkter började successivt sina i och med att läsare krävde att få läsa deras alster gratis, framförallt när bloggarnas alternativa informationskällor gick att tillgå helt utan någon tanke om monetär ersättning. Men sen hände något. De traditionella mediehusen började inse bloggarnas potential. Istället för att streta mot dem började man istället omfamna formen på sina egna webbplatser. Kolumnister, krönikörer, ledarskribenter och journalister fick sina egna bloggar med tidningspengar i ryggen. En del bloggare erbjöds även arvodering för sitt arbete, så länge det fick ta plats på en tidnings egen domän. På listorna över nätets mest lästa bloggar syntes i allt större utsträckning etablerade namn och i mitten av 10-talet hade bloggen som fenomen ebbat ut, liksom absorberats upp av de traditionella medierna. Och med konkurrensen undanröjd kom även lösningen på printmedias krympande kapital: betalväggen. Runt de stora, respektingivande och agendasättande tidningarna restes en mur som enbart går att penetrera med finansiella medel. En mur som dessutom kunde ge uttryck för mediernas högfärdighet när de nu kunde ta sitt samhällsansvar vid avgörande tidpunkter genom att "låsa upp sajten".
Bloggen illustrera tydligt hur webb 2.0 möjliggjorde för en ny informationsspridning som i princip aldrig hade varit möjlig förut i historien. På sätt och vis är den här typen av nyhetsbrev som Journalen är kanske en kvarlämning av vad bloggen var. Det är därmed även symptomatiskt att Substacks publiceringsverktyg överallt påminner, påpekar och uppmuntrar hur varje prenumerant ska kunna konverteras till en betalande kund genom att delar av innehållet döljs. Bloggen å sin sida har suddats ut från Internets medvetande och existerar idag, på sin höjd, som en blindtarm på någon tidnings webbplats. Och den enda företeelsen som någorlunda lyckats bära nätets ideal om den fria informationen är Wikipedia, en sida som idogt tvingas be varje läsare om allmosor för att upprätthålla sin existens. Frågan om information vill vara fri kvarstår, men det är tydligt de mediala marknadskrafterna som föregick Internet har ett och annat att säga om saken.
2. Hela musikhistorien i dina öron
Ett annat fenomen som vilade på de gamla hackarnas värdegrund och var starkt utmärkande för webb 2.0:s framväxt var den så kallade piratrörelsen. Och teknologiskt sett förkroppsligas kanske piratrörelsens kopplingar till webb 2.0 tydligast i Bittorrent-tekniken. I denna dröm om det decentraliserade nätet frigjordes fildelningen från sitt koncentrerade förflutna där en fil skickades från punkt a till punkt b. Istället kunde nu all information spridas ut på tusentals platser och hämtas hem i fragment genom Bittorent-tekniken. Med Napster, Kazaa och Direct Connect hade människor från hela världen redan börjat dela musik, filmer och allt möjligt med varandra. Men i och med Bittorrent erbjöds både högre hämtningshastigheter och en större pålitlighet i och med att du som filhämtare inte längre var beroende av ett en specifik dator någonstans i världen var påslagen tills du hämtat dina filer. Antågandes efter teknikens utbredning kom dock snabbt den frustande upphovsrättslobbyn. Finansierade av skivbolag och filmstudior drev dessa lobbyorganisationer fram allt från reklam för immaterialrättens betydelse till debattinlägg om det moraliska i att stjäla mp3-filer och rättsfall mot de som tillgängliggjorde fildelningstekniken.
Piratrörelsen kom, något förenklat, med två motargument: å ena sidan stod anarkisterna, de som såg Internet som början på något nytt, en kultur fri från upphovsrättens storbolagsbojor, de som inte bara ville att information skulle vara fri utan även musik, film och all kultur. Å den andra sidan stod det mer konsumentorienterade perspektivet som framhävde fildelningens praktiska överlägsenhet och som menade att om bara smidiga lagliga alternativ skulle finnas så skulle människor använda dem.
Det står idag ganska tydligt att de stora mediebolagen köpte pragmatikernas argument. Tjänster som Spotify och Netflix gick snart i bräschen och stoltserade med att tillgängliggöra "hela" film- och musikhistorien i var människas hem. Vägen runt upphovsrättsproblematiken visade sig vara att ge storbolagen kontroll över tekniken i och med att exempelvis skivbolag som Sony Music och Universal tog stora ägendeposter i Spotify och filmbolag som Warner och Disney utvecklade sina egna streamingtjänster. Och någonstans där förvandlades även piratdrömmen till någonting annat. De som hade efterlyst smidiga tekniska lösningar hade förvisso fått vad de velat men nu spreds istället utbudet, framförallt på film och tv-sidan, ut på olika tjänster som krävde en myriad av abonnemang och avgifter. Men piraterna, som hade under några hade tillåtits botanisera bland oändliga mängder filer, var ändå inte de största förlorarna i den här utvecklingen. Musiker, manusförfattare och andra kulturarbetare tvingades att anpassa sig till den nya ordningen och antingen ta klivet in i det nya franchisesamhället eller leva på smulorna från streamingens royaltyutbetalningar.
Drömmen om tillgång till hela kulturhistorien bleknade snabbt under det sena 00- och tidiga 10-talet. Streamingtjänsterna antog snabbt formen av den gamla videobutiken med ett utbud bestående av ett antal attraktiva moderna filmer/serier, några klassiker och sedan en uppsjö av mediokert piss som ytterst få någonsin kommer att titta på. Och när tittare och lyssnare väl hade lockats in att betala olika prenumerationskostnader började företagen dessutom att banta sina utbud. Antingen på grund av utlöpta rättigheter eller av rent skattemässiga skäl.
3. Den ligger i molnet
En kort passus bör här även ägnas åt den decentraliserade lagringen som webb 2.0 förde med sig. För på samma sätt som streamingtjänsterna och dagstidningarna hamnade bakom betalmuren skedde en liknande utveckling av en rad olika webbtjänster som revolutionerade internetanvändandet under 00- och 10-talet. Flickr, Gmail, Drive, Dropbox och iCloud är bara några exempel på hur vi lockats att överge våra hårddiskars skröpliga existens och istället låta våra foton, mejl och filer tryggt förvaras i "molnet". Med andra ord på en serverfarm någonstans i världen. Gemensamt för dessa lagringslösningar är givetvis att de erbjuder attraktiva gratisalternativ. När Google exempelvis lanserade sin mejltjänst Gmail var det med löftet att "you'll never need to delete another message". Det var ett budskap som ekade i mitt minne för några månader sedan då jag gick igenom och tog bort hundratals gamla pressutskick med bifogade bilder för att få plats med nya dokument och mejl. En annan lösning hade givetvis varit att betala för mer lagringsutrymme och på så vis göra mig beroende av en erlagd avgift för att få tillgång till mina filer för resten av evigheten.
4. Det digitala torget
När medietänkaren Raymond Williams på 70-talet formulerade sina teorier om televisionens attraktionsförmåga identifierade han begreppet ”flöde” som avgörande. Hur tv-kanalens kontinuerliga flöde av program hade potentialen att fånga tittaren på ett sätt som gjorde de enskilda tablåpunkterna irrelevanta. Med hjälp av reklam och trailers kunde tv-dygnet fortlöpa utan sändningsavbrott och en hel nation kunde passivt följa med minut efter minut. I jakten på att hålla människor kvar vid detta ägde under 70- och 80-talet ett skifte rum i USA. Journalisten Jon Ronson gjorde 2021 en poddokumentärserie om kulturkrigets rötter. Här identifierade Ronson bland annat hur amerikanska tv-sändningar under 1900-talets senare tredjedel hela tiden sökte ett mer sensationalistiskt, åsiktsdrivet innehåll för att locka tittare att sitta kvar, att inte bryta flödet, under reklampauser. Vad som följde var ett tv-klimat fyllt av hätska debatter om abortfrågan, karismatiska evangelister och ”nyhetsreportage” med skrämselpropaganda om hur nationen hade infiltrerats av satanistiska kulter.
På många vis skulle man kunna dra en rak linje mellan dessa två beskrivningar av 1900-talets amerikanska tv-sändningar och de senaste årens tillvaro på sociala medier. När Myspace, Friendster och sedermera Facebook slog igenom på 00-talet var det med löftet om nya vänskaper, oaser för nischintressen och en ny global digital gemenskap. Ett antal nya sociala medier skulle tillkomma även under 10-talet men framförallt skulle användarantalet koncentreras runt ett fåtal aktörer: Facebook, Instagram Twitter, Reddit och även Twitter (till viss del kan även Youtube räknas in här). I takt med att dessa plattformar växte ökade även företagens aktievärden men de stora vinsterna uteblev. För att vända detta storsatsade man på att förädla en typ av riktad annonsering som idag genomsyrar surfandet för miljarder människor världen över.
Men hur skulle exempelvis Facebook attrahera annonsörer? Tjänstens stora användaravtal var givetvis ett starkt säljargument men precis som 1900-talets tv-flöde hade sina tittarsiffror ville annonsörerna veta hur många mottagare man potentiellt sett kunde nå. Den nya måttenheten ”interaktioner” antogs som ett slags måttstock på hur engagerade olika tjänsters användare faktiskt var och hur mycket innehåll de faktiskt producerade på sina walls och flöden. Med hjälp av algoritmer formades användarupplevelsen och miljontals människor manipulerades att ta del i polemiska diskussioner och sensationslystna (ofta felaktiga) nyhetsartiklar. På samma sätt som de amerikanska tv-bolagen hade fångat tittarna med sina attraktiva flöden scrollade människor världen över glatt genom sin ”feed” på olika sidor och bombarderades med teorier om att jorden är platt och diskussioner om QAnon.
Visionen om att föra människor samman, att knyta nya vänskapsband resulterade istället i att kulturkriget accelererade och avstånden mellan människor växte. Facebook började anklagas för att urholka demokratin och Mark Zuckerberg framstod som en känslokall robot när han tvingades vittna i den amerikanska kongressen efter att hans företag lämnat ut mängder av personlig data till analysföretaget Cambridge Analytica. Det är tydligt att när webb 2.0 skulle införliva idén om en ny digital offentlighet så blev inte resultatet något som enade mänskligheten, utan snarare något som gav konspirationsteoretiker, antidemokrater, rasister och sexister en megafon stark nog att dränka alla andra röster.
Post 2.0
Den begravningsstämning som infann sig på Twitter efter Elon Musks ledarskapshaveri var på många vis symptomatisk för något slags kollektiv känsla av ett Internet i svängning. Samtidigt var reaktionerna givetvis överdrivet drastiska. Internet är inte på väg att gå under, inte ens Twitter (med största sannolikhet). Men likväl är de senaste årens skifte i hur Internet uppfattas och fungerar ett tydligt tecken på hur drömmen om Internet har misslyckats. I grunden fanns nog ritningen för misslyckandet invävd i nätets själva struktur. I jakten på en ny typ av frihet byggdes ett världsomspännande nätverk som skulle vara fritt från regleringar och den gamla världens institutionella långsamhet. Men istället följde den liberala marknadskapitalismens mekanismer med aggressiva finansieringsmetoder, ett klickjagande reklaminferno och karismatiska företagsledare som visade sig vara falska profeter.
Jakten på det digitala ägandeskapet blev till slut den klarast lysande ledstjärnan för webb 2.0. Utmärkande för hela eran blev ett antal techjättar som växte sig till enorma kolosser, ett contentproducerande drivet av nya monetariseringsmodeller och ett återtagande av kopians roll som original (om än ett virtuellt sådant) i form av NFT-boomen. Webb 2.0 antog formen av 1900-talets mediemarknad och den paradigmskiftande innovationen tycks ha uteblivit. Frågan är nu om vi kan undvika en fortsättning på den här utvecklingen. Om Internets framtid kan präglas av något annat än vem som äger och kontrollerar vad. Hoppet finns där. I kölvattnen på Twitters nedgång skymtas en exodus till andra plattformar. Frågan är om vi kan gå tillbaka till ett mer decentraliserat Internet eller om vårt beroende av en digital offentlighet där vi kan samlas i stora grupper format vår bild av vad nätet är i stor utsträckning att vi omedvetet kommer söka oss dit igen. Jag vet inte, men jag tror att vi behöver nya diasporor där en ny dröm om Internet kan väckas.
Hört
—I veckans avsnittet av Obiter Dictum knyter vi även an till diskussionen vad som händer efter Twitter. Kanske framförallt om huruvida vi kan återgå till ett sociala medier-klimat byggd på ett antal mindre tjänster eller ej.
—Technovember går i mål med britten Tourists snöfallslätta album »Inside Out« från i våras.
Läst
—Berättelser som spänner över hundratals år blir oftast svulstiga, pretentiösa och inte särskilt bra, men det finns undantag. Emily St. John Mandels senaste bok, »Sea of Tranquility«, är ett sådant och balanserar utmärkt mellan mysterium, sci-fi och pandemidrama.
—Magasinet Filter har gjort en skärskådande kartläggning av svenska politikers kopplingar till PR-byråer, friskolor och intresseorganisationer som är obligatorisk läsning.
Sett
Finalen av »Andor« sändes i veckan och serien har sannerligen utvecklats till att bli det bästa som gjorts i »Star Wars«-namn någonsin. Åtminstone det mest välskrivna. Säsongsfinalen med ett mästerligt dramatiskt begravningståg i mitten var inget undantag.
Med filmer som »The Hurt Locker«, »Zero Dark Thirty« och »Triple Frontier« har Mark Boal etablerat sig som vår tids främsta manusförfattare av militärfilmer för vuxna. Nu har hans första tv-serie, »Echo 8«, premiär på Apple TV+ och även om det inte är Boals bästa alster är det fortfarande alldeles för frestande med ett välsvarvat gisslandrama med två kommandosoldater i fokus.
—Den här lika som bär:en uppskattades på Twitter så postar den även här: