Av jord är du kommen
Klimatkrisen härstammar ur "en rasistisk, förtryckande extraktivism som exploaterar både människor och planeten för att maximera kortsiktiga vinster för ett fåtal". Detta deklarerade Greta Thunberg under ett lanseringssamtal för sin nya bok, »Klimatboken«, i förra veckan. Och på flera håll tog det hus i helvetet. Nu bekänner Thunberg färg som anhängare av den radikala vänstern, menade vissa, ett angrepp på det kapitalistiska system som höjd levnadsstandarden världen över, hävdade andra.
Reaktionerna blottlägger ett slags paradox i den liberala demokratin där varje politisk ideologi är skyldig att stå till svars för sina tillkortakommanden och brott mot mänskligheten utom kapitalismen – som istället enbart bör diskuteras utifrån sina meriter. Detta är ett resonemang som snabbt rör sig i idériktningen där kapitalism i 2000-talets västerländska civilisation inte bara ses som det enda fungerande ekonomiska systemet utan även det enda system som går att föreställa sig, att alternativ skulle vara omöjliga. Men eftersom vi fyllde Mark Fisher-kvoten i Journalen förra veckan lämnar vi, för den här gången, den idén därhän.
För reaktionerna på Thunbergs uttalande visar även på en annan paradoxal idé som vunnit anhängare i relation till den tilltagande klimatkrisen, nämligen att vägen ur krisen är mer konsumtion, av andra resurser. Att om vi bara äter andra saker, kör andra bilar, handlar kravodlat/närproducerat/organiskt/rättvisemärkt så behöver jakten på ökad tillväxt aldrig bromsas in. Problemet är inte förbrukningen av jordens resurser utan vilka resurser som förbrukas.
Vi ska återkomma till hur intakt denna marknadsliberala kapitalistiska optimism inför framtiden faktiskt är men först ska vi unna oss att konstatera hur frågan om jordens begränsade resurser inte är ny och hur denna kapitalistiska optimism existerar på ganska goda grunder.
Om vi riktar blicken bakåt, mot slutet av 1700-talet och ekonomin, tänkaren och prästen Thomas Robert Malthus finner på många vis ett kärnargument som präglar idén om jordens resurser än idag: nämligen att jordens befolkningsökning står i direkt relation till mängden mat som kan produceras. Malthus idé var att i takt med att matproduktionen i världen ökar så stiger även människornas välstånd, människor lever längre och skaffar även fler barn. Resultatet blir att befolkningen ökar till den grad att matproduktionen inte längre räcker till, följden blir svält och befolkningsminskning och processen kan sedan återupprepas.
Grejen med Malthus idé var att den verkade stämma, men bara för en stund. I och med en rad förändringar i jordbruket under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet och den tilltagande industrialiseringen steg nämligen den potentiella matproduktionen i en utsträckning Malthus aldrig hade förutsett. Istället kunde befolkningen fortsätta växa världen över och vida överstiga Malthus kalkyler.
En fundamental nyckel till befolkningsfrågan och mänsklighetens välstånd förblir dock intakt i Malthus idé: nämligen vårt beroende av föda. Och här finns det de som menar att Malthus, i det långa loppet, kommer att få rätt igen. Att exempelvis klimatkrisen kommer leda till en annan typ av resursbrist som i sin tur resulterar i den typ av populationskollaps som Malthus förutspådde.
En viktig detalj här är att denna argumentation inte ens behöver tas särskilt lång för att komma ganska nära att beskriva den verklighet vi redan lever i. Vi ser redan tecken på hur direkt – och sårbart – relationen mellan den globala matproduktionen och mänskligt välstånd är. Det är exempelvis tydligt hur klimatkrisen banade väg för kriget i Syrien genom att landet upplevde en fyra år lång torka (den längsta på 900 år) mellan 2006 och 2010. Stora odlingsområden slogs ut fullständigt under denna period och stigande matpriser satte ett samhälle som redan var ekonomiskt instabilt i katastrofal gungning. På samma vis fick kriget i Ukraina tidigare i år stora effekter på globala matpriser i och med att landets omfattande veteexporter sattes ur spel. Konsekvensleden av rubbad matproduktion är med andra ord långa, och framförallt känsliga.
Och här finns även en oroande utveckling som upptäckts de senaste åren, nämligen att maten som idag produceras tycks bli sämre. I den pågående serien »Follow the food« har exempelvis BBC rapporterat om hur amerikanska och brittiska studier identifierat att i takt med att skördar blivit större så har flera delar av jordbruket samtidigt börjat producera mindre näringsrika grödor. Förklaringarna är flera men bottnar i en ökad efterfrågan som lett till att vissa grödor premieras och att odlingsjorden ansträngs.
Det intressanta här är även att den idé om en ökad produktion och tillväxt som driver den moderna kapitalismen går hand i hand med den ökande befolkningstillväxten. Det system vi byggt för att upprätthålla välståndet har i praktiken skapat en produktionsnivå som utarmar jorden i och med att den på samma gång måste vara effektiv och vinstdrivande.
Lösningen har istället varit för stater att gå in med stora subventioner och/eller regleringar. I exempelvis Nederländerna har protester rasat bland landets lantbrukare sedan 2019 efter att regeringen infört målet att halvera landets boskapsdjur för att minska utsläppen. Medan den amerikanska regeringen i mitten av oktober meddelade nya omfattande satsningar på landets lantbruk med subventioner på över 8 miljarder kronor, och skuldlättnader på mer än 30 miljarder.
Staten får med andra ord diktera villkoren för en sektor som styrts i en destruktiv riktning av marknaden. Därmed är vi även tillbaka vid Greta Thunberg och de starka reaktionerna hennes kritik av den ”exploaterande extraktivismen”. I ljuset av den verklighet som gryr blir det relevant att fråga sig hur länge man vågar tro på den optimistiska konsumtionsvägen när den dikteras av den liberala marknadsekonomin.
I takt med att allt fler tecken pekar på hur sårbart vårt förhållande till jorden resurser faktiskt är blir det nämligen lika tydligt att marknadens mekanismer inte är särskilt väl rustade att ta denna sårbarhet i beaktning. Om inte annat urholkas åtminstone hela den marknadsliberala idén när den globala matproduktionen kränger, går under utan statligt stöd eller tvingas in i nödvändiga regleringar.
Ingen vill att Malthus ska få rätt, allra minst Greta Thunberg, och i takt med att bevishögen växer av forskningsrapporter och humanitära katastrofer blir det allt tydligare att den kapitalistiska optimismens tid är på väg att rinna ut.
Sett
—En amerikansk man lägger stor möda på att bevara en påse Cheetos för eftervärlden.
Enable 3rd party cookies or use another browser
—Edward Snowden länkade den här intervjun med den forne CIA-agenten Frank Snepp och den är en så kallad doozy.
Hört
—Nytt Odpod om NASCAR-mysterier, undergångsindustrin och schamanistiska äventyr.
—Technovember rullar vidare med Pantha Du Prince