Vecka 5
Nygamla ljudlandskap, det yrvakna 2025 och rymdens väldighet
Sett
—Sent tips här men till och med den 3/2 kan man se Ido Mizrahys dokumentär »The Longest Goodbye« på SVTPlay. Det är en skärskådning av de påfrestningar det mänskliga psyket utsätts för när det lämnar jordens gravitation och även en intressant skildring av omöjligheterna med en bemannad expedition till Mars.
—Även om det är svårt att hålla med om allt som sägs i Patrick Willems försvarstal till Joel Schumachers Batman-filmer finns det något hoppingivande i försöket att ge upprättelse till ett mörkt kapitel av serietidningsfilmhistorien. Dels i hyllningen av Schumachers fetischisering av Läderlappen men framförallt i insikten att uppfattningen om att det skulle skett något slags förbättring av genren under Marvels glansdagar på många vis är en illusion.
Läst
—Det finns något yrvaket som genomsyrar hela januari 2025. En känsla av hur världen plötsligt inser åt vilket håll det blåser trots att orkanvindar redan vindpinat hela existensen i åratal. Överallt skrivs politiska insikter som självgratulerande slår fast det alla redan vet. Efter en epok av introvert och självupptagen kulturjournalistik med blicken fäst på följarsiffror, profiler och dominerad av primalt ljudande åsiktsvrål är det som att ett västerländskt kulturetablissemang nu gnuggar sömnen ur ögonen och frågar sig "vad hände?". Ett exempel är reportaget i Harpers från somras som Journalen tipsade om för två veckor sedan. Där berättas om en amerikansk manusförfattares insikter om hur ett nytt Hollywood iklätt sig kreativitetens kostym men i själva verket är fyra techbolagsdvärgar som står på varandra i en suspekt blottarrock. Liknande resonemang gick nyligen igen i en text hos N+1 om hur Netflix förändrat filmbranschens existensvillkor. Här är grundtesen att kulturen en gång i tiden hade som uppgift att berätta historier som fångade människor tankar och intressen. Att filmer och tv-serier som lyckades fånga en tidsanda, väcka sina tittare eller bara underhålla drog till sig publik och i förlängningen skapade en kulturell diskurs som den samtida människan kunde förhålla sig till. Med Netflix och det algoritmstyrda utbudet är kulturens roll som förenande kraft utsuddad. Ingen bryr sig längre om vad andra tittar på, tittarsiffror är totalt oväsentliga, prenumerationssiffror är allt. Medan vi sov omformulerades den samtida kulturen efter marknadens spelregler, mekanismer och viljor. När Saga Cavallin skriver i DN om hur det krävs kunskap om finansvärlden för att förstå varför kultur produceras idag är det med en insikt som presterats som ny om och om igen de senaste 15 åren. Det är en sanning som inte längre får kännas yrvaken. Det är dags att överge naiviteten inför den moderna världens mekanismer, att sluta blicka ut mot samtidens horisont med stora våta ögon och häpnas över hur cynismen breder ut sig. Sprid lite förståelse, lite idéer, kanske till och med en insikt eller två om hur världen fungerar, istället för att sätta handen för munnen inför världens vulgariteter.
Hört
—Med sitt nya album »Mosaic« satte Fennesz punkt för 2024 med en ellips in i framtiden. På många vis har Fennesz musik inte förändrats nämnvärt sedan hans mästerverk »Venice« från 2004 men i flera avseenden är mattorna av dist och pockande digitala artefakter mer utmärkande får ett ljudlandskap av idag än det vid millenieskiftet.