Vecka 8

Värdeförbrukning, Michael Jordans skor och såpoperaambient

Ett oundvikligt paradigmskifte

I dokumentärfilmen »No Maps for These Territories« sitter författaren William Gibson i baksätet på en limousine och svarar på frågor om sitt författarskap och framtiden. De långa och ganska ofta intressanta utläggningarna blandas, av någon anledning, upp med sekvenser där Bono och The Edge läser passager ur Gibsons böcker. Specifikt en tanke som Gibson presenterar där i baksätet har slagit bo i min hjärna sedan jag första gången såg filmen för ungefär 20 år sedan, ett resonemang om hur nanoteknologi ofrånkomligen kommer att omkullkasta det ekonomiska systemet.

"Even with sort of half-assed nanotech you can make anything out of anything. So, you can make gold bars out of McDonal'ds burgers, or McDonald's burgers out of garbage."

Med den nanoteknologiska revolutionen ritas med andra ord de materiella förutsättningarna för allt mänskligt liv om på en bokstavligt molekylär nivå. Denna tanke ekade i mitt minne när jag började läsa Daniel Suarez rymdentreprenörsroman »Delta-V«. I bokens inledning beskriver en nobelprisvinnande ekonom (boken gör inte distinktionen att ekonomipriset delas ut Nobels minne) hur det ekonomiska systemet står inför en kollaps om vi inte trycker gasen i botten på industrialiseringen av rymden. Den lite svävande förklaringen till den stundande ekonomiska apokalypsen går i breda penseldrag ut på att pengar får sitt värde genom skulder till bankväsendet och en ständigt ökande tillväxt kräver att allt mer skuld genereras. När till slut tillväxten stannar av — i boken på grund av klimatkrisen och att jordens resurser använts upp — kommer därför skulderna inte längre kunna betalas och det monetära systemet kollapsar under sin egen vikt.

Både dessa idéer om ekonomiska paradigmskiften utgår alltså från den grundläggande inställningen att allt ekonomiska värde någonstans härrör från den materiella världen. Frågan är om det är sant. En av Googles forna ai-gurus, Tim Hwang, skrev 2020 boken »Subprime Attention Crisis« om hur en betydande del av ekonomin i internets tidsålder i själva verket kretsar runt en mer abstrakt resurs, din uppmärksamhet.

I och med försöken att finansiera internetsidor med hjälp av reklam pekar Hwang på hur den absolut mest värdefulla råvaran på internet är användarnas uppmärksamhet. Hur länge användare tittar på och interagerar med en hemsida blir måttstocken för hur ekonomiskt framgångsrik potentialen i sidan är. Lite som jämförelsen med linjära tv-sändningars tittarsiffror som gjordes i Journalen vecka 47. Men Hwang identifierar även något paradoxalt i det här förhållningssättet, nämligen hur hemsidor, appar och internettjänster på samma gång vill mjölka vår uppmärksamhet men genom sin design även vittrar sönder den.

Det är som om internet i sitt försök att återuppfinna ekonomiska värden och kommodifiera abstrakta resurser samtidigt utarmar de nya råvaror systemet värderar. I tillväxtens namn behöver således snart även nya värden uppfinnas och ekonomin på nytt ömsa skinn — något som i sig är en del av en större tradition som successivt tvinnades runt samhällsutvecklingen under 1900-talet. När ekonomen John Maynard Keynes optimistiskt förutsåg en 15 timmars arbetsvecka för sina barnbarn, tack vare de tilltagande effektiviseringar han iakttog under 30-talet, var det med antaganden som förbisåg tillväxthetsens ekonomiskt bärande kraft.

Istället för att effektivisera arbetet såg decennierna efter Keyens framtidsvision en nästan motsatt utveckling. Stora delar av arbetslivet ändrade riktning, tjänsteekonomier växte fram och blev snart större än tillverkningsindustrin. Idag står tjänstesektorn för knappt 80% av den amerikanska ekonomin, i Kina gick den om industrisektorn redan 2016 och i Sverige uppskattas två tredjedelar av den totala sysselsättningen att vara knuten till tjänsteyrken. Vi har gått från att producera varor med implicita materiella världen till att arbetet utgörs av möten, administration, content och andra abstrakta värden.

Frågan är vad som händer när denna expansiva tjänstesektor går samma öde till mötes som ekonomin i övrigt. Hur även den ska kunna ändra sin värdeproduktion för att öka tillväxten. För om nanoteknologin har potentialen att helt och hållet upplösa materiella värden, har då den half-assed artificiella intelligens vi ser växa fram framför våra ögon idag möjligheten att göra samma sak med tjänstearbetet? När mejl, möten och planering helt kan automatiserats av en artificiellt intelligent språkassistent vilket värde har då tjänstearbetaren egentligen?

Någonstans blir det uppenbart att det sköra tillväxtsystem som 1900-talet bredde ut över hela världen stöter på samma återkommande problem. Att resursernas och råvarornas världen ständigt tycks utarmas, bli allt mer abstrakta. Att ett dramatiskt paradigmskifte i längden tycks allt mer oundvikligt, oavsett om det är på teknologiska, ekologiska eller artificiella grunder.

---

Hört

—Podcasten 99% Invisible släppte ett fantastiskt avsnitt förra veckan som handlar om hur olika etablissemang i Los Angeles Chinatown i slutet av 1970-talet tävlade om att locka flest punkare.

—Med samplingar från Youtube och gamla såpoperor har Romance och Dean Hurley släppt februaris bästa ambient i form av albumet »River of Dreams«

---

Läst

—Stort tack till signaturen Johan som förra veckan länkade till en liten intervju i studenttidningen Lundagård med studenten som tog 120 terabyte serverutrymme i anspråk. Det är alltjämnt lite kryptiskt vad de där 120 terabyten bestod av. Studenten kallar sig själv ”datanisse” i intervjun och pratar om att han gillar att arkivera kopior av Wikipedia. På frågan om vad som tar upp mest utrymme svarar han det något svävande ”det är väl någon tv-serie”. Frågan är vilken tv-serie? »Harsh Realm« i 8K?

---

Sett

—Jag har inte helt tänkt klart om hur Ben Afflecks kommande film handlar om hur en produktutvecklare på Nike ”revolutionerade sneakersvärlden” genom att samarbete med Michael Jordan. I en tid då restaurangkedjan Vapianos brittiska twitterkonto svarar ”Iconiccccccc” på gamla klipp från Emmy-galor har personlighetifieringen av varumärken redan gått varvet runt så många gånger, att en dramatisk film hur man säljer en helt onödig sko plötsligt kan framstå som rimlig konst. Nästan.